En mindre politiserad framtid?

De ”intellektuella” – de som vet exakt hur vi borde leva våra liv – har länge haft ett avgörande inflytande på våra beslutsfattare. De kanske tydligaste frontfigurerna för denna skara är på det internationella planet Jean-Jacques Rousseau och John Maynard Keynes. Här hemma har såväl Hägerström som Myrdal satt bestående avtryck. En av de förmenta sannningar som uppkommit ur fascinationen för storslagna politiska idéer är att allt skulle vara politik. Jag har till och med hört ungdomsförbundare från mitt eget block försöka övertyga unga människor att engagera sig med just de orden: ”allt är politik”.

På ett sätt kan jag ge de rätt. Nästan allt har vait politik i vårt avlånga land. Det har beslutsfattarna sett till. Skillnaden är idag att fler (men inte tillräckligt många) områden fredas från politiska pekpinnar, och att politikerna inte alls på samma sätt kan luta sig tillbaka på samma idémässiga facit som förr. Om detta skriver Johan Wennström i SvD, Ideologiernas död är välkommen, och konstaterar att avpolitiseringen av samtiden nog mestadels är av godo:

Men nog vore det bra om vi också gav större utrymme åt en mer pragmatisk politisk attityd. Som inte tar sin utgångspunkt i hur det skulle kunna vara, utan i hur det faktiskt är.

För mig som kristdemokrat är det inte svårt att hålla med, och jag uppehöll mig kring just detta under mitt riksmötestal i våras:

När andra partier och ideologier utgår ifrån system, kön, klass eller grupptillhörighet så sätter vi människan främst. Vi vet att varje människa föds med vissa givna rättigheter, som ingen kan ta ifrån henne. Rätten till liv. Rätten till frihet. Rätten att söka det som är sant och rätt. Rätten att leva ett värdigt liv.

Vi vill ha ett samhälle där du ges möjligheten att bli så bra som du väljer att bli. I vårt samhälle är det möjligt att växa upp under knappa förhållanden, trotsa oddsen och få drömjobbet.

Det kan låta självklart. Men det finns alltid de som vill ta över ansvaret över ditt liv, och därmed också din frihet. Radikalfeminismen, socialismen, den alltid så kluvna socialliberalismen, ekologismen. Listan kan göras lång på frälsarideologier som har planen för hur just ditt liv ska passa in i deras mall och utopiska drömmar.

De förment goda intentionerna är många. ”Minska klyftorna”, ”bekämpa maktstrukturerna”, ”klimatet går före tillväxten”. Gemensamt för alla dessa slagord är att de sätter sin ideologi framför dig. De utgår ifrån hur de vill att du ska vara.

Någon anlägger ett genusperspektiv, och tycker att det är bra att någon med sämre betyg men rätt kön får din högskoleplats. En annan tycker att det är helt okej att du inte får den hjälp du behöver i skolan, eftersom nivågrupperingar bygger på att det finns skillnader mellan människor. Den tredje blir nöjd när elpriset går upp, strunt samma att du blir av med jobbet på grund av att företagets produktionskostnader skjuter i höjden.

Skillnaden är inte att de ser kollektivet medan vi bara ser individen. Skillnaden är inte att de alltid vill ont. Det vill de inte. Skillnaden är att vi ser människan som den är, inte hur vi vill att människan ska vara.

En viktig tumregel för alliansen är att människor vet bättre än politiker hur de bör agera i en given situation, och att politiker som hävdar annorlunda antingen är bra eller dåligt maskerade socialister.

Charlie Weimers
Ordörande
Kristdemokratiska Ungdomsförbundet